Hon heter Sara Rumar!

Många som har gett mig komplimanger för min fina och nya blogg. Och jag är så glad för den! Den fantastiska kvinnan som skapat den heter Sara Rumar. Formgivare, journalist, artist med världens vackraste röst. Många talanger i en och samma kropp och huvud. Tjo!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Rädda Sverige och Linda Pira

Så stolt över att ha jobbat med honom och att ha honom som nära vän, Måns Mosesson som gör mig så stolt. Ni måste bara höra hans tredelade dokumentära serie som har sänts på Sveriges Radio P1. Den handlar en del om Sverigedemokraterna, men mer om deras väljarskara och kanske en del om vad detta partis genomslagskraft har haft för betydelse för Sverige. Ska inte säga för mycket. Lyssna på alla tre avsnitt!

Och så en låt som inte lämnar mitt huvud. Min nya idol Linda Pira. Som jag och Måns bjöd in till talkshowen i P1 som vi höll i tillsammans under en vecka när Nordegren&Epstein hade semesterledigt i somras. Då hade Linda Pira precis fått barn. Nu har hon börjat släppa fler låtar och den här heter Knäpper mina fingrar. Enjoy!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Måste-titta-på och måste-lyssna-på.

Min sanning med Cecilia Uddén, skynda att kolla på detta avsnitt med en av Sveriges Radios största och viktigaste radioröster. Korren som tar oss med till Mellanöstern och har gjort det och bland annat också till USA i omgångar under de senaste 20 åren och vars språk och journalistiska approach inspirerar mig oerhört, får vi inte bara se utan också höra i en timme. Magiskt.

Jills Veranda, vår svenska countrystjärna Jill Johnsson har gjort någons slags kulturemigration till countryns rötter i Nashville där hon numera har ett hus dit hon bjuder in artister från Sverige som får komma och upptäcka den amerikanska södern och göra ett djupdyk i countryn på olika sätt. Det är lätt gästerna som gör programmet Titiyo, Kakan Hermansson och nu senast oväntade gästen rapparen Skizz. Här i en låt tillsammans med Timbuktu och Eye n’I. Kärlek, funk och solidaritet! Jag blir helt varm i kroppen när jag hör den här låten. Den är 90-tal för mig, allt jag älskar med den känsla jag hade precis när jag hade upptäckt hiphop genom storebror. Som min man M sa, den här låten hade kunnat komma ut i Sverige på 90-talet, men vi var inte där då.

På tal om bästa Timbuktu. Hör senaste släppet, tunga låten Spring.

 

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Tekniskt strul, fysiskt strul.

Helvetesmånaden kanske håller på att nå sitt slut. Jag hoppas. Behöver inte gå in på detaljer, jag säger bara: Bakterie på bakterie och inskolning på dagis på det. Det sista i raden av alla åkommor stavas bihåleinflammation och jag käkar motvilligt antibiotika men är ändå väldigt glad för det, för att jag kan nu andas och sova! Man brukar säga att man vet inte vad man har förrän man förlorar det. Jag har börjat säga, man fattar inte hur kass man mår förrän man börjar må bra igen. Så som ni märker börjar det ljusna. Ett tydligt tecken på att saker och ting börjar röra sig i rätt riktning är att man blir mer aktiv helt enkelt. Ärligt talat, jag har inte orkat skriva här så mycket. Jag har mest använt den energi jag har haft till det jag måste hinna med. Min lilla familj. Och att kolla på film, lyssna på radio. Så snart följer en massa tips på vad ni bara MÅSTE se om ni har missat… Det följer i kommande inlägg.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Alltså skånskan. Haha!

Har varit så stolt över mig själv, över hur väl jag har bevarat min skånska trots nästan 11 år i exil. Skånska vänner som träffar mig är lika stolta, dom bara: Tänk att du inte gav med dig. Du säljer inte ut! Men nu måste jag erkänna, att okej jag kanske har bevarat min skånska, men på insidan är jag nog lite förändrad. När jag går runt på stan, eller shoppar, eller lyssnar på den radiokanal som jag numera också jobbar för (P4 Malmöhus) – det går inte en dag då jag inte vill börja garva. Högt. Alltså skånskan!!! Vilken jävla dialekt. Jag älskar den av hela mitt hjärta, men jag undrar om dom som pratar sån riktigt bred skånska fattar hur dom låter. Det är som att jag har fått någon slags märklig distans som gör att jag helt plötsligt hör allting objektivt. Det är fascinerande.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Syria on my mind. Alltid.

Vi hör om de syriska kroppar som torteras, skjuts sönder. Vi hör också om dom som i allt elände har turen att fly, bland de flera hundratusentals som har flytt till grannländerna och några som lyckats ta sig ända hit, till Sverige. Men jag lever mitt liv, det tuffar liksom på, och trots att jag till och med fattar språket i nyhetssändningarna där dom kommer riktigt nära det som händer i Syrien, så är det som att jag inte tror att det som händer är sant.

Kriget har redan pågått i flera år nu. Jag fattar ändå inte att det händer. Se nu de här bilderna och bli förvånad över att det konstigt nog är först när man ser just dom här bilderna som man inser vad ett krig får för konsekvenser.

Jag ser bilderna från souken i Aleppo och tårarna rinner nerför mina kinder. Jag har ju varit där, för inte alls så länge sen. Utanför en av butikerna stod det en man som på sitt typiska syriska gästfria sätt sa: ”Du är inte härifrån! Kom in i min butik. Här har vi alltid det senaste modet. Alla som kommer hit från utlandet är våra gäster. Välj vad du vill ha! Vad som helst.”

Även om jag envist insisterade på att inte ta emot något gratis, gick det inte. Jag gick ändå därifrån med en turkos sjal. Tacksam över hur en vilt främmande människa precis fått mig att känna mig så hemma. När jag nu tänker efter så minns jag inte om jag någonsin använde den där turkosa sjalen eller ens vart den tagit vägen, och nu när jag ser dom här bilderna så saknar jag den. Jättemycket.

Men den är borta. Förlorad, som all den tid som det tog att bygga dessa fantastiska städer, all den livstid som som har levts sen dom byggdes, all den tid som folk har levt och verkat i dessa städer, tiden som utgör den sammanlagda åldern på alla de människorna som har mist sina liv. Det här är några av världens äldsta, fortfarande bebodda stadskärnor, människans urcivilisationer. Det närmaste vi kommer vår gemensamma historia. Det närmaste jag kom mitt andra hem. Tänker på mannen som gav mig den turkosa sjalen och hur öde det måste vara där nu, när småpratet i soukens gränder har tystnat.

Länken till The Guardians bilder från ett före och efter krigets utbrott i Aleppo och Homs i Syrien.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

1 2 3 6