november 2013 archive

Tidiga morgnar ställer till det…

… ibland och jag blir lite sämre på att uppdatera med flera inlägg om dagen som jag egentligen skulle vilja. Tråkigt! För jag tycker väldigt mycket om att skriva. Det är också ett väldigt skönt sätt att samla tankarna. Det är så galet att jag ibland när jag kommit hem från jobbet, i samma ögonblick som jag stiger över tröskeln så glömmer jag bort allt jag har gjort under dagen, haha! Men när man gör morgonradio, blir man som ett morgonsuddardjur. Helt i osynk med omärldens och 9-5-tiders-anpassning. Men så händer vissa saker på jobbet som man inte glömmer. Till exempel så var vår gäst i måndagens morgon i P4 dokumentärfilmaren Irene Lopez, som i det här stycket berättar om hur hon återförenades med sin far… Klicka här!

 

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Radioliv.

Idag har jag varit programledare för Morgon i P4 och det var otroligt roligt att sända radio idag. Sagal Hussein Omar var bästa sidekick och så hade vi två väldigt trevliga gäster. En samhällsanalytiker från Region Skåne, Simon Sköld, som vi pratade med om denna veckas tema: FLYTT. Han berättade liter mer ingående om våra skåningars flyttvanor. Så var det världspremiär för Benny Hults låt Angel. Han kom med låten på en CD-skiva, det är inte ofta det är så färskt! Det var SÅ roligt att träffa honom och höra hans tankar om sin musikaliska resa. Han kom ju tvåa i talangtävlingen X-Factor!

Efter sändning är det alltid så att vi brukar gå in i köket och ta oss något att äta, vi börjar ju vid 5 på morgonen redan och vid 10 är man riktigt hungrig. Och där i köket träffar man alltid fler intressanta människor. Gäster som ibland ska in i programmet FM som sänder efter oss. Den här morgonen satt det en mamma, pappa, deras dotter som kommit med en barnvagn där det låg en liten gullig bebis. Det visar sig att detta är Pierre Douhanes familj. Hela familjen har kommit för att vara med som ett moraliskt stöd, när systern Petra ska berätta om uppropet: ”En kalsong för Pierre”. 27-årige Pierre Douhane dog efter många års kamp mot narkotikamissbruk och hemlöshet. Det var inte så länge sen, så jag beundrar verkligen den här familjens styrka – att bara komma hit och berätta om brodern och sonen är stort. Men att de startat detta upprop som handlar om att samla in underkläder och nu när det kallt, långkalsonger till hemlösa, det är enormt. Många som skänker kläder till de som inte har, skänker ofta ytterkläder, byxor och tröjor men inte det man har närmast kroppen. Så det är detta som familjen har dragit igång, i all sorg. Fantastiska, starka människor.

Efter intervjun, och precis innan dom skulle gå spelades Up where we belong med Joe Cocker & Jennifer Warnes i kökets radio. Då säger Pierres far, med tårar i ögonen: Det är otroligt. Vi spelade den här låten på Pierres begravning.

http://www.youtube.com/watch?v=OjGoJFgI71I

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Nooo!

Så deppig nu när Sverige förlorade matchen. Kollar på det här klippet för att inte deppa ihop på riktigt. Kör på devisen: ”Titta på ett klipp där en kanin äter i slowmotion – när du vill bli glad igen”.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Tvåspråkighet, inte alltid lätt.

Jag är ju född i Sverige, men har växt upp med arabisktalande föräldrar och vi har också rest väldigt mycket till Mellanöstern så jag kan väl säga att min arabiska är hyfsad. Den funkar till vardagsändamål i alla fall. För den som inte visste, har jag gjort en hel serie som handlar om mitt förhållande till mitt modersmål och om arabiskan i Europa. Serien heter Rena rama arabiskan! och är ett UR-program som fortfarande kan ses på UR Play.

Detta med att växa upp i tvåspråkighet är ju inte alltid lätt i sig, och om det är som i mitt fall att jag är född i Sverige och kanske också just därför anser att både arabiskan och svenskan delar på modersmålsstatus så är det ännu svårare. Lägg då till att min man är svensk. Så det blir till att prata så mycket arabiska som möjligt om vår lilla dotter ska få med sig i alla fall lite av arabiskan. Tycker att språk är en rikedom och ger nycklar in flera världar och därför kämpar vi på så gott vi kan! Det roliga är ju dels att se hur vår lilla dotter börja separera mellan språken och förstå att det är två olika språk nu.

Till exempel så fick hon en frukt av en arabisktalande man på Möllevångstorget, varpå jag sa på arabiska: Kouli shukran (säg tack) varpå hon kort och gott svarade: Tack (på svenska alltså).

En annan sak som är intressant är hur hon skapar små sverabiska ord. Hummus blir ammojs, till exempel.

En tredje sak är hur jag blir när jag inte finner arabiska ord. Då hittar jag på egna varianter som ibland är krångligare än vad det skulle ha varit från början! När vi kollade på Bolibompa tidigare ikväll så hittade jag inte det arabiska ordet för dinosaur. Då sa jag: Haywan kadim kthir som på svenska betyder väldigt gammalt djur. Haha! När jag sen frågade nära och kära vad dinosaur heter, så fick vi oss alla ett gott skratt. För det var inte svårare än så på arabiska heller tydligen: Dajnosaur. Som ett direkt låneord alltså!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Inspiration!

Det är ju detta som är så häftigt med sociala medier, man pratar om något – så får man idéer. Från människor som kanske är helt okända för en, men som jobbar med samma saker kanske ibland. Vi hamnade i en diskussion om en sak på Twitter förra veckan, om hur livet som frilansande journalist kan vara och det resulterade i en krönika som journalisten Annika Hamrud sen publicerade i facktidningen Journalisten. Viktiga saker att tänka på! Om hur man är generös mot sina kollegor i branschen. Klistrar in texten här för den som inte orkar länka sig vidare.

Betala för frilansars kunskaper

Som frilansjournalist med Sverigedemokraterna som ett av mina fokusområden blir jag regelbundet tillfrågad om jag kan delta i olika sammanhang. Självklart vill jag det. Jag tar 800 kronor i timmen.  Minimum betalar man för tre timmar.

- Nej, några pengar finns inte för deltagandet. Men det blir ju bra reklam för dig. Så låter det ofta. Alltför ofta. Därför säger jag ofta nej. Jag har inte råd att ”marknadsföra” mig själv utan jag vill ha betalt för min tid. Det är inte dyrt med 800 kronor för en timme eftersom jag har lagt ner många månader på research, och det är ju den researchen som gör att jag kan tillföra något som exempelvis föredragshållare. Inte sällan vill andra journalister ta del av min research. Det är okej, så länge jag blir ordentligt citerad.

I förra veckan var jag på utlandsresa. Jag blev då uppringd av en fast anställd rutinerad reporter på en av de stora tidningarna. En person som har en fast lön. Hen ville att jag skulle ställa upp på en intervju. Jag sa ja trots att det var bökigt och att jag ju fick betala för samtalet till min mobil. Tidningen har tidigare citerat mig generöst och jag har före detta kolleger där som jag uppskattar. Nästa dag ringde reportern igen. Sammanlagt talade vi omkring en timme. Sedan får jag ett sms om att hen kommer att citera mig med en kort mening i en artikel. När jag ber om en förklaring på vad som hänt får jag veta att det är en fånig och onödig diskussion. Jag ska förstå att det kan bli ändringar i redaktionella beslut.

När jag sedan så noga jag kan formulerar ett mejl där jag framhäver att jag är frilansjournalist och att jag inte så gärna vill att min research ska användas utan att jag får cred för det får jag höra att jag ställer mycket speciella och ovanliga krav.

Det är inte så lätt att vara frilansjournalist i dessa tider. Någonstans skulle man dock kunna tänka sig att fast anställda journalister försökte sätta sig in i hur deras kollegers arbetssituation ser ut. Och inte tro att vi frilansjournalister är fritt tillgängliga för att dela med oss av vår research och våra kunskaper. Alla agerar förstås inte som denna reporter. Jag har kontaktats av grävande journalister som har inlett samtalet med att de är beredda att betala för material. Andra redaktioner har betalat för research jag erbjudit dem. Detta är dock undantag. Det borde vara regel att kontaktar man en frilansjournalist ska hen få betalt.

Jag är inte ensam om att vara frustrerad. Gång på gång hör jag berättelser från kolleger som bjuds in för att gratis dela med sig i olika sammanhang, hålla föredrag eller sitta i paneler. Dela med sig av sina kunskaper, komma med idéer, tipsa om intervjupersoner och case. Ibland är det till och med andra frilansjournalister som ber dem om idéer. Utan att erbjuda delad betalning för jobbet. Arbetsmarknaden förändras. Allt fler är frilansar och har inte en fast lön som de kan luta sig mot. Det är något som också måste få betydelse när personer kontaktas för att dela med sig av information. Det är inte samma sak att ringa en politiker, en företagsledare eller organisationsföreträdare som att ringa en frilansjournalist och be om kommentarer eller fakta. Frilansjournalisten är en kollega som liksom du vill ha betalt för sitt arbete. Är hen generös mot dig? Försök vara lite generös tillbaka.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Kan vi enas om de här sakerna?

1. Vad är grejen med nätforum egentligen?! Jag blir helt tokig. Jag googlar mycket. Är ute och söker efter information om än det ena och det andra. I varje tråd, i varje forum, är det 5 av 10 som skriver: ”Jag vet inte, men… ”, ”Jag är inte helt säker, men…”, ”Jag har inte testat det själv, men….”. HALLÅ. Kan vi enas om detta: Har man inget svar, så behöver man inte skriva något. Det är gott så.

2. Vad är grejen med att diskmaskintabletter ser ut som godisar?!!! Fattar inte diskmaskintablettsfabrikörerna att det enda ett barn som är 20 månader gammal (läs: mitt barn) vill göra när hon ser en sån där tablett är att stoppa den i munnen bums. När det här paketet med tabletter är slut går jag över till pulver.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

1 2 3