Malmö är på något vis allas stad.

Jag fastnar hela tiden i jämförelsen mellan Stockholm och Malmö. Det är inte så konstigt. Vi har ju precis flyttat ner hit från just Stockholm. Det är små insikter som man får, varje dag. Och en grej jag har tänkt på mycket nu den senaste veckan är att jag för första gången på riktigt känner för den stad jag bor i. I Stockholm engagerade jag mig i det jag gjorde. Men Malmö engagerar mig som stad. Det är inte bara för att jag har min storfamilj här, nej. Det är något med den här stan som berör mig på djupet och jag har försökt ta reda på vad det kan vara som får mig att känna så. Det enda jag kan komma på är att jag har den känslan, för att många andra också har den. Det är något vi skapar tillsammans. Till exempel: Alla jag träffar är överens om att det finns massa skit i Malmö, men att det göttiga väger över. De flesta jag träffar skulle aldrig kunna tänka sig att bo någon annanstans. När jag berättar att jag har bott i Stockholm i tio år tittar dom på mig som om det var synd om mig att jag stått ut med pärsen, att ha varit ifrån Malmö så länge och att ”åh, så skönt det måste vara för dig att äntligen få vara tillbaka himma”. Så på många sätt har man väldigt mycket överseende med det som är mindre bra. Det finns också en uppriktighet i omtanken om det gemensamma. Som min man, som verkligen är helt ny i Malmö sa: ”Den här staden är verkligen till för dom som bor här”. En känsla som förstärktes när vi var ute och lekte i Folkets park vid halv åtta igår kväll och det kom fram tre nattvandrare och erbjöd oss en kopp kaffe i mörkret. Varje dag alla dessa möten. Med folk som kämpar på.

Facebook0Twitter0Google+0LinkedIn0Email