Inspiration!

Det är ju detta som är så häftigt med sociala medier, man pratar om något – så får man idéer. Från människor som kanske är helt okända för en, men som jobbar med samma saker kanske ibland. Vi hamnade i en diskussion om en sak på Twitter förra veckan, om hur livet som frilansande journalist kan vara och det resulterade i en krönika som journalisten Annika Hamrud sen publicerade i facktidningen Journalisten. Viktiga saker att tänka på! Om hur man är generös mot sina kollegor i branschen. Klistrar in texten här för den som inte orkar länka sig vidare.

Betala för frilansars kunskaper

Som frilansjournalist med Sverigedemokraterna som ett av mina fokusområden blir jag regelbundet tillfrågad om jag kan delta i olika sammanhang. Självklart vill jag det. Jag tar 800 kronor i timmen.  Minimum betalar man för tre timmar.

- Nej, några pengar finns inte för deltagandet. Men det blir ju bra reklam för dig. Så låter det ofta. Alltför ofta. Därför säger jag ofta nej. Jag har inte råd att ”marknadsföra” mig själv utan jag vill ha betalt för min tid. Det är inte dyrt med 800 kronor för en timme eftersom jag har lagt ner många månader på research, och det är ju den researchen som gör att jag kan tillföra något som exempelvis föredragshållare. Inte sällan vill andra journalister ta del av min research. Det är okej, så länge jag blir ordentligt citerad.

I förra veckan var jag på utlandsresa. Jag blev då uppringd av en fast anställd rutinerad reporter på en av de stora tidningarna. En person som har en fast lön. Hen ville att jag skulle ställa upp på en intervju. Jag sa ja trots att det var bökigt och att jag ju fick betala för samtalet till min mobil. Tidningen har tidigare citerat mig generöst och jag har före detta kolleger där som jag uppskattar. Nästa dag ringde reportern igen. Sammanlagt talade vi omkring en timme. Sedan får jag ett sms om att hen kommer att citera mig med en kort mening i en artikel. När jag ber om en förklaring på vad som hänt får jag veta att det är en fånig och onödig diskussion. Jag ska förstå att det kan bli ändringar i redaktionella beslut.

När jag sedan så noga jag kan formulerar ett mejl där jag framhäver att jag är frilansjournalist och att jag inte så gärna vill att min research ska användas utan att jag får cred för det får jag höra att jag ställer mycket speciella och ovanliga krav.

Det är inte så lätt att vara frilansjournalist i dessa tider. Någonstans skulle man dock kunna tänka sig att fast anställda journalister försökte sätta sig in i hur deras kollegers arbetssituation ser ut. Och inte tro att vi frilansjournalister är fritt tillgängliga för att dela med oss av vår research och våra kunskaper. Alla agerar förstås inte som denna reporter. Jag har kontaktats av grävande journalister som har inlett samtalet med att de är beredda att betala för material. Andra redaktioner har betalat för research jag erbjudit dem. Detta är dock undantag. Det borde vara regel att kontaktar man en frilansjournalist ska hen få betalt.

Jag är inte ensam om att vara frustrerad. Gång på gång hör jag berättelser från kolleger som bjuds in för att gratis dela med sig i olika sammanhang, hålla föredrag eller sitta i paneler. Dela med sig av sina kunskaper, komma med idéer, tipsa om intervjupersoner och case. Ibland är det till och med andra frilansjournalister som ber dem om idéer. Utan att erbjuda delad betalning för jobbet. Arbetsmarknaden förändras. Allt fler är frilansar och har inte en fast lön som de kan luta sig mot. Det är något som också måste få betydelse när personer kontaktas för att dela med sig av information. Det är inte samma sak att ringa en politiker, en företagsledare eller organisationsföreträdare som att ringa en frilansjournalist och be om kommentarer eller fakta. Frilansjournalisten är en kollega som liksom du vill ha betalt för sitt arbete. Är hen generös mot dig? Försök vara lite generös tillbaka.

Facebook0Twitter0Google+0LinkedIn0Email