november 2013 archive

Det händer pinsamt ofta.

Att jag hittar till något nice matställe här i Malmö, börjar prata med dom som har det och så börjar jag beställa olika goda grejer och äter på stående fot. Smackar i mig så det står härliga till. Det hände till exempel senast jag var på ett bageri där det bakas piroger fyllda med kött, spenat och ost. Små och naggande goda. Men sen – när jag ska betala. Ja, då visar det sig alltid att dom inte tar kort. Och jag är kass på att ha kontanter. Och närmsta bankomat är tre kilometer därifrån.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Den publicerades igår…

… men jag har inte kunnat sluta tänka på den här kolumnen av Patrik Lundberg som publicerades i Aftonbladet igår. Den blir extra stark nu när jag fått lära känna mannen bakom texten. Vi jobbar ihop ibland på radion, det är lika fint varje gång. Den här texten visar också på något som Patrik Lundberg har, som väldigt få andra människor har faktiskt: Att kunna formulera svåra saker, känslor, på ett sätt som alla kan relatera till. Tack för det kompis. Klistrar in texten här, för den som inte orkar länka sig vidare.

Varför kom just min pappa aldrig tillbaka?

Vi hörs sällan, jag och min far. På två decennier har vi aldrig pratat i telefon i längre än fem minuter. Sist vi sågs var när jag tog studenten. Jag fick 500 kronor och ett handslag.

Jag kan inte förstå det. Pappa var min förebild och min sköld. Han var med på varenda fotbollsträning och match. Vi tittade på fotboll, pratade fotboll, hyllade Ruud Gullit.

Sedan, ingenting. Framför allt: Nästan ingen frågade om eller varför.

Den här tiden på året brukar det svida. I söndags var det fars dag och i morgon fyller han år. Samtidigt har jag kommit över antologin ”Ingens mamma”. Tolv kvinnor skriver om barn­frihet, om att välja bort barn. Och redan där begår jag tanke­fel. Jag läser Lena Anderssons kapitel. Hon betraktar inte sak­en som att hon valt bort att bli förälder. Hon har aldrig valt till det. En annan är Annina Rabe. Hon skriver att hon kan få barn, men hon har aldrig känt någon barnlängtan. Ändå har hon ljugit och sagt att hon är infertil. För att slippa påtryckningar från alla de människor som verkar se tillökning som en skyld- ighet.

Vissa verkar tror att mänskligheten dör ut om en och annan kvinna vägrar mannens säd.

I en värld som redan är överbefolkad. Nej, det finns inga logiska argument mot barnfrihet. Däremot finns det en sanning. ”Den som vill ha barn behöver inte förklara sig”, skriver Lena Andersson. Till det vill jag göra ett tillägg. Den KVINNA som vill ha barn behöver inte förklara sig. Det betyder att mäns barn­frihet inte ifrågasätts, ens om barnen de inte väljer redan är i livet.

Sverige kryllar av pappor som lämnar sina barns framtid åt mammorna. Handlingen är socialt accepterad. En mamma som lämnar; jag vågar inte ens tänka på hur hon bemöts.

Ändå undrar jag varför det var just min pappa som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka.

Jag ringer upp honom. Tänker att det här är alla glada lögners slut. Att han ska berätta varför han lämnade mig. Att jag ska förklara att jag har älskat honom i smyg. Han svarar och vi börjar där vi slutade, någon gång på 90-talet. Kvalet till Allsvenskan, sedan VM-kvalet. Jag försöker, men jag stakar mig. Orden kommer inte. Då jobbar jag ändå med ord. Vi pratar om ingenting i nio minuter och 26 sekunder. Världsrekord för oss, men ingen törs bryta isen. Vi säger att vi ska ses nästa gång jag är hemma. Precis som vi gjorde för fem år sedan och lät löftet rinna ut i sanden.

Jag lägger på, torkar sältan från kinderna och tänker att en sådan far ska jag aldrig bli. Att jag skiljer mig från mängden. Jag tror att pappa tänkte likadant när han fick mig. Så tänker alla, tänk­er jag. För alla tycker sig gå emot strömmen. Det är det som är strömmen.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

På tal om möten…

Idag har jag sänt radio från ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn som ligger i Rosengård. Jag pratade mest med en man som jobbar där, han är afghan och kom till Sverige som 17-åring. Idag är han 31 år jobbar som transitcoach. Det var väldigt fint att få träffa honom, han kunde prata om barnens situation genom sig själv på något sätt. När vi pratade, så kom det fram en liten flicka som är åtta år gammal. Hon ville bli sjukanmäld från skolan för att hon hade ont i magen. Jag fick själv ont i magen vid bara tanken att den här flickan var här utan sina föräldrar. Jag blev väldigt glad när jag förstod att hon kommit till Sverige med sin 15-åriga storasyster. Men ändå. Jag såg mitt eget barn i henne. Min dotter. Tänk om vi skulle hamna i den desperata situationen att jag skulle tvingas sätta mitt barn i flykt, utan mig. Otänkbart för mig idag. Vill inte ens föreställa mig hur det skulle kunna vara. Men det var fint att se att dom klarar sig, dom här barnen. Dom blir väl mottagna och så länge det finns folk i personalen som också talar deras hemspråk och kan relatera till dom, så tror jag att det blir lite enklare. Så tänkte jag på en sak när jag och Hilmand, som transitcoachen hette, satt och pratade. Han berättade mycket om sin egen flykt till Sverige. Att den inte alls var så dramatisk, han var 17 år och kom dessutom tillsammans med sina föräldrar, med en betald flygbiljett. Dom här barnen har oftast smugglats långa sträckor. Så sätten att ta sig till Sverige kan variera. Men känslan av saknaden och sorgen över sitt förlorade hemland är densamma.

Det gick upp för mig att det här samtalet om flykten är så sjukt viktigt. Massa människor i Sverige bär på en historia som är oerhört intressant och viktig och som inte bara är jobbig eller svår, utan också väldigt lärorik. Nu har det startat en hashtag som heter #minflykt av Sveriges radio på Twitter. Läs och/eller dela med dig!

Så är mina dagar så märkliga och intressanta att jag på morgonen kan vara på ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn och rapportera hem till studion för att i förmiddagsprogrammet åka till ett läkemedelsföretag och testa en hypo-simulator. Det är ju Världs Diabetes-dagen idag. Och med den här hypo-simulatorn fick jag chans till en aning av den känning av blodsockerfall som diabetiker kan drabbas av. Det var väldigt intressant. Framförallt fick en inblick i hur det kan vara för min gamle far som drabbats av åldersdiabetes. Han kan bli så trött ibland. Fina fina pappa.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Malmö är på något vis allas stad.

Jag fastnar hela tiden i jämförelsen mellan Stockholm och Malmö. Det är inte så konstigt. Vi har ju precis flyttat ner hit från just Stockholm. Det är små insikter som man får, varje dag. Och en grej jag har tänkt på mycket nu den senaste veckan är att jag för första gången på riktigt känner för den stad jag bor i. I Stockholm engagerade jag mig i det jag gjorde. Men Malmö engagerar mig som stad. Det är inte bara för att jag har min storfamilj här, nej. Det är något med den här stan som berör mig på djupet och jag har försökt ta reda på vad det kan vara som får mig att känna så. Det enda jag kan komma på är att jag har den känslan, för att många andra också har den. Det är något vi skapar tillsammans. Till exempel: Alla jag träffar är överens om att det finns massa skit i Malmö, men att det göttiga väger över. De flesta jag träffar skulle aldrig kunna tänka sig att bo någon annanstans. När jag berättar att jag har bott i Stockholm i tio år tittar dom på mig som om det var synd om mig att jag stått ut med pärsen, att ha varit ifrån Malmö så länge och att ”åh, så skönt det måste vara för dig att äntligen få vara tillbaka himma”. Så på många sätt har man väldigt mycket överseende med det som är mindre bra. Det finns också en uppriktighet i omtanken om det gemensamma. Som min man, som verkligen är helt ny i Malmö sa: ”Den här staden är verkligen till för dom som bor här”. En känsla som förstärktes när vi var ute och lekte i Folkets park vid halv åtta igår kväll och det kom fram tre nattvandrare och erbjöd oss en kopp kaffe i mörkret. Varje dag alla dessa möten. Med folk som kämpar på.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Lat.

Det blev kallt, som i ett slag, här nere i smutsiga söderns Malmö. Har gått omkring och frusit för att jag inte orkat ta mig an det tråkigaste jag vet: Att köpa vinterskor. Dom är klumpiga och dom är dyra men, och jag vet, likväl underbara när man väl fått tag i ett par som man gillar. Jag lyckades med detta igår! Efter att ha provat ALLT fodrat som fanns i affären. Linh som jobbade i skobutiken, ja vi började kalla varandra för våra förnamn för att vi hann ju typ bli kompisar, vilket säger något om hur länge jag blev kvar i butiken. Eller vet du vad, man kan till och med säga att vi blev mer än kompisar, Linh blev projektledare för projektet: ”Hjälp Nadia hitta vinterskor”.

Och så ÄNTLIGEN hittade vi en sko jag tyckte om. Men. Den satt för trångt.

Linh: Okej… Så. Nu har vi kommit till en punkt där vi båda förstår att det ju egentligen bara finns en sko i butiken som du ska ha. Den passar dig och din stil och dina behov. Men den är för liten i storleken.

Jag: Ja…

Linh: Och vi har inte någon större variant i butiken. Ska kolla vart en kan finnas. Ah! Det finns ett par på Emporia.

Jag: Åh nej.

Linh: Vaddå?

Jag: Pallar inte åka dit.

Linh: Vi är på Triangeln nu. Emporia ligger bara en station bort med tåg, som går hela tiden. Det är inget jobbigt.

Jag: Men kan ni inte försöka få hit dom på något sätt?

Linh: Jag kan ringa och fråga.

Jag: Tack.

Linh: Nej… Det gick inte.

Jag: Okej… Det får bli imorgon.

Linh: Vi kan lägga in skon åt dig, men det är synd om du inte köper dom nu när du hittat ett par efter att ha provat runt så mycket. Åk dit bara.

Jag: Du tycker att jag är lat va?

Linh: Ja. Lite. Faktiskt.

Jag: Haha! Okej. Jag åker.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Detta med att jobba tidigt…

… har jag upptäckt är nice av flera anledningar. En av dom: Man slutar tidigt också. Och helt galet också vad man kan hinna mellan 6.00-11.30. Jag har åkt runt lite mer än halva Malmö tillsammans med malmöprofilen och Raoul Wallenberg-pristagaren Siavosh Dirakhti, som också var en av få som fick träffa Obama one on one, som genom tre stopp fick berätta om sitt Malmö och numera också Staffanstorp där han arbetar på en fritidsgård. Roligt och otippat att få hänga med honom tre timmar en onsdagmorgon så här. Till FM, ett program som går på P4 Malmöhus mellan 9.30-13.00 var jag förbi ett bageri som ligger i ett industriområde, nästintill Rosengård. En institution! Ett ställe där det säljs mana’ish (arabiska pizzor kallar jag dom) med ost, za’tar, köttfärs, chili och piroger fyllda med kött eller spenat, som bakas på direkten, säljs över disk. Det ser ut som ett minigarage utifrån. Men är ett bageri. Doften. Doften! Stället är inte stort inuti heller. Vitt kakel, tre män som bakar på. Jag älskar såna ställen. Och alla bara käkar. Mitt under min direktsändningen fylldes stället av män. Fick knappt plats. Jag frågade: Vart är alla kvinnor då? En man svarade med ett leende: Under dagen är det mest vi killar som jobbar som kommer hit och tar oss ett snabbmål, kvinnorna brukar mest komma förbi här på eftermiddagen. Otaliga koppar te hälls upp, Ayran (en yoghurtdryck) plockas ur kylen. Samma man som svarat på frågan insisterade sen på att bjuda mig på en pirog. Klart jag inte kunde tacka nej.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

1 2 3