Numret har upphört

Sitter och försöker knåpa ihop en föreläsning som jag ska hålla på Lunds Universitet. Egentligen har jag ingen tid att tänka på eller göra något annat. Om jag släpper fokus blir ingenting av… Men så kom jag att tänka på dig, Elisabet.

I nästan sex år bodde jag i en etta på Hägerstensvägen i Aspudden i Stockholm. Den lägenheten var min allra första egna och har ett stort symboliskt värde för mig. Det är faktiskt nästan så att jag börjar gråta för att jag blir så rörd när jag tänker på känslan jag hade första gången jag vred om nyckeln i låset en varm augustidag. Efter att ha bott på 12 andrahands-adresser på tre år, var det extra speciellt att få kliva in i en lya som man visste var ens egen. Väggarna skulle prydas av det jag gilla bäst. Aldrig skulle det vara kö till toaletten. Mitt golv. Min diskbänk. Mina fönster. Och mina alldeles egna grannar. En av dom skulle visa sig vara en speciell Elisabet Johansson, 80 + år gammal redan då. Men klar som en sommarhimmel i skallen. Jag fick snabbt veta att hon har ett öga som är brunt och ett som är blått. Att hon kommer från Luleå från början. Inte har några syskon, har jobbat inom socialen med att utse familjer till barn som har det svårt på olika sätt. Hon är med i Frälsningsarmén och har aldrig druckit en droppe alkohol. Hon bodde i samma lägenhet som hon bott i sen nästan 30 år tillbaka. Hon är den typen av kvinna som inte nöjer sig med att peka ut vart man kan återvinna tidningar, utan hon tog min hand och ledde mig dit. Det blev många kaffekoppar, antingen hemma hos mig eller hos henne en trappa upp. Jag tycker om henne. Lagade jag för mycket mat, gick jag alltid upp med en tallrik till henne. Hon fick komma på vårt bröllop. Hon höll till och med tal. Saken är den att jag aldrig har haft en mormor eller farmor närvarande, så jag tror att det är det du fick bli Elisabet. En adoptivmormor.

Men så blev vi gravida. Och flyttade till en större lägenhet. Längre upp på gatan, bara, men ändå för långt för dig att hälsa på. Det blev aldrig av. Vi bodde där i lite mer än ett år och trots att vi ringdes ibland så fick du aldrig se vår nya lägenhet. Vi fick barn. Jag rullade ner till dig med barnvagnen och du har nog bara sett vår dotter några få gånger. Men du sa att hon är söt. Jättesöt. Det värmde fint att få se dig se henne. Du fick aldrig några egna barn.

Men nu bor vi i Malmö och jag har inte träffat dig sen i maj… Det dåliga samvetet gnager i mig. Tänker ofta att jag inte har gjort tillräckligt för dig, trots att jag någonstans vet att vår vänskap är mer än vad man kan förvänta sig ska uppstå mellan två grannar i en närförort i Stockholm. När den ena dessutom är mer än 60 år äldre än den andra! Fantastiskt.

Nu har det varit jul och nyår och jag kom på att jag har glömt att ringa dig och önska dig gott. Så jag ringde nyss. Numret har upphört. Hänvisning saknas. Vad betyder det? Om det har hänt dig något, finns det någon som vet om att vi finns och vill veta?

Facebook0Twitter0Google+0LinkedIn0Email