Vila i frid, Elisabet.

Jag satte igång en del telefonkedjor igår, i och med att jag inte fick tag på Gunnar, den granne som stod närmast henne. Mina andra fina grannar som fortfarande bor kvar i huset, Stina och Oskar, tog reda på lite mer och skickade idag detta meddelande till mig:

”Hej Nadja, jag pratade med Gunnar. Elisabeth dog den 27 november. Eller rättare sagt, hon blev befordrad till härligheten, som de säger inom Frälsningsarmén och som det också står i dödsannonsen. Det var i sviterna efter hjärtinfarkten, efter att hon åkt in till sjukhuset för tredje gången. Det måste ha varit ganska snart efter att jag sist träffade henne. Det hade varit stilla och odramatiskt. Hon blev alltså 92 år.

Begravningen hölls på Frälsningsarmén på Kungsholmen den 17 december. Gunnar var där på begravningen, och det var även fem vänner från Fenix där, vid sidan av hennes andra vänner och släktingar. De höll även en minnesstund för henne på Fenix senare, där Gunnar berättade om henne och hennes liv. Hon har testamenterat allt till Frälsningsarmén. Fina Elisabeth!”

Tårarna rinner här. Jag minns att sista gången vi pratade i telefon var någonstans i mitten på november. Det var efter att jag bett min man som var uppe en snabbis i Stockholm att gå förbi och knacka på, hälsa från oss. Hon ringde upp efter att han varit där och sa som vanligt: ”Vilken stilig och fin och bra man du har!” Och mitt vanlig svar på det: ”Akta dig, Elisabet, om jag inte kände dig bättre skulle jag kunna tro att du vill ta honom ifrån mig!”. Vi skrattade alltid högt åt det. Och så pratade vi om hur hon mådde, men hon sa ingenting om några hjärtinfarkter, bara att hon haft lite ont i hjärtat. Jag tänkte att har kvinnan levt så här länge, blir hon nog kvar ett tag till…

Elisabet, tänk att du kunde bo kvar hemma, leva och klara dig fint fram tills att du blev 92. Det var mycket vi inte tyckte lika om, men vi tyckte nog lika mycket om varandra ändå. Och en sak som du lärde mig: ”Tyck inte synd om dig själv. Lev varje dag, ända in till döden”.  Det blev precis så som du ville att det skulle bli och jag är så glad för din skull. Må du vila i frid min gamla granne och vän. Vi ses!

Elisabet

Facebook0Twitter0Google+0LinkedIn0Email