När man minst anar det

I all förvirring som råder när man är förälder, över vad som man tycker är rätt och fel eller vad man inte vet om det är rätt eller fel när det gäller att uppfostra och lära sitt barn det man anser vara det bästa – så gäller det att inte stirra sig blind på allt som man tänker att man ska bli bättre på hela tiden. Ärligt talat, jag går ofta runt med ett lågintensivt molande dåligt samvete över allt jag måste bli bättre på. För vi vet ju att barn gör ju egentligen bara vad man själv gör, inte vad man säger.

Men så mitt i den där osäkerheten, så får man ibland små kvitton som visar på att något måste vi ju bara ha gjort rätt. Som att hon säger tack, eller hejdå vi ses! Eller om hon äter något hon tycker är gott, så vill hon dela med sig och räcker över åt andra med ett högt ”MAKA!!!” (smaka). Man blir ju stolt alltså. Just ikväll när jag nattade min lilla dotter hände en till sån sak som gjorde att jag blev glad. Jag läste bok, hon fick dricka välling och så gick hon över till sin säng och lade sig tillrätta. Och somnade. Utan drama. I och för sig har vi varit rätt förskonade från just läggningsdraman, men ändå. Det ger en ro i själen när man ser att ens unge visar tecken på att kanske vara något som närmast liknar harmonisk. Hoppas det håller i sig. Vid det här laget har man ju lärt sig att faser kommer och går, haha! Kommer hur som helst att själv sova gott för detta. God kväll!

Facebook0Twitter0Google+0LinkedIn0Email