januari 2014 archive

När man minst anar det

I all förvirring som råder när man är förälder, över vad som man tycker är rätt och fel eller vad man inte vet om det är rätt eller fel när det gäller att uppfostra och lära sitt barn det man anser vara det bästa – så gäller det att inte stirra sig blind på allt som man tänker att man ska bli bättre på hela tiden. Ärligt talat, jag går ofta runt med ett lågintensivt molande dåligt samvete över allt jag måste bli bättre på. För vi vet ju att barn gör ju egentligen bara vad man själv gör, inte vad man säger.

Men så mitt i den där osäkerheten, så får man ibland små kvitton som visar på att något måste vi ju bara ha gjort rätt. Som att hon säger tack, eller hejdå vi ses! Eller om hon äter något hon tycker är gott, så vill hon dela med sig och räcker över åt andra med ett högt ”MAKA!!!” (smaka). Man blir ju stolt alltså. Just ikväll när jag nattade min lilla dotter hände en till sån sak som gjorde att jag blev glad. Jag läste bok, hon fick dricka välling och så gick hon över till sin säng och lade sig tillrätta. Och somnade. Utan drama. I och för sig har vi varit rätt förskonade från just läggningsdraman, men ändå. Det ger en ro i själen när man ser att ens unge visar tecken på att kanske vara något som närmast liknar harmonisk. Hoppas det håller i sig. Vid det här laget har man ju lärt sig att faser kommer och går, haha! Kommer hur som helst att själv sova gott för detta. God kväll!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Bevara vanan…

… så bevarar vanan dig.

Det är någon klok person som har sagt detta till mig någon gång och det har fastnat. Inte så att min periodvis svaga karaktär hjälper mig att leva efter detta motto, men ändå. Det är kanske just därför som jag tycker om detta motto så mycket. Det förklarar en god konsekvens av en enkel livsregel. Så det har jag bestämt ska vara mitt 2014:s ideal. En sån grej är att jag har bestämt mig för att skriva ett inlägg i den här bloggen åtminstone en gång om dagen. Med tanke på allt jag har i mitt huvud som jag gärna skriver av mig och delar med mig med er av, så är det egentligen lite med ett inlägg – men livet tillåter inte mer text just nu. Mellan att vara på radion tidig morgon, komma hem till ett litet familjeliv med allt som ska fixas och donas med så får man vara glad för det lilla extra man hinner med. Oftast lyckas jag vara just nöjd med det lilla, det hör till den förändrade livsinställningen som följde med i alla fall när jag blev förälder.

Men en sak som jag har funderat kring mycket som helt sätts ur spel när man blir mamma eller pappa – det är förmågan att hålla någon slags kontinuitet kring en god vana vid liv. Jag hade som sagt det redan svårt med det innan jag fick barn. Och toppa det med paradoxen att både du och din familj mår bättre av om det finns vanor. Eller rutiner. Alla vet om det, i perioder bara så svårt att få till. Men nu har jag som sagt satt upp några mål här. Ett inlägg om dagen, för att det är fint att skriva och ha kontakt med er som läser. Jag blir lite stolt. För jag är rätt trött nu… Ändå sitter jag här och fortsätter knappa. Beror nog på energin jag fick av Lunda-karnevalsgeneralen Fanny Ramel som jag sände radio med den här morgonen. Hon visade oss sitt Lund. Det var riktigt trevligt att lära känna henne.

Efter det åkte jag ut till Malmö och Burlöv Golfklubb och träffade det jag tror måste vara Skånes gladaste pensionärer. Tala om att den goda vanan bevarar en. I ur och skur golfar dom, bara det inte snöar. Gott liv!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Hellre för än emot

Vi fick ju höra den inte så upphetsande nyheten att någon målat massor av svastikor på Stockholms moskés portar. Och uppgivet konstaterades det på många ställen hur illa det börjar bli i Sverige. Men så idag vaknade jag av den underbara nyheten att det lämnats blommor utanför både Stockholms moské och en lapp där det stod:

”För varje hatbrott finns det en blomma. Varje attack mot er är en attack mot Sverige. Vi står tillsammans”. Läs mer om den så kallade ”blomster-attacken” i dagens Metro.

Får mig att tänka på min devis som jag är så stolt över att ha, men glömmer att leva efter ibland. Det är bättre att jobba FÖR något än EMOT något. Blommorna, som lades utanför moskén och några andra kyrkor som också klottrats ner med hakkors, säger mer om vad för typ av samhälle blomsterhjältarna vill vara med att skapa än 10 debattartiklar där hakkorsen fördöms. Färre ord och mer positiv aktion, är kanske ytterligare en devis att lägga till den som redan finns? Love, peace and flowers gott folk!

Skönt förresten att få påbörja nya året på riktigt imorgon. Nu ska jag lägga mig! Godnatt.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Vila i frid, Elisabet.

Jag satte igång en del telefonkedjor igår, i och med att jag inte fick tag på Gunnar, den granne som stod närmast henne. Mina andra fina grannar som fortfarande bor kvar i huset, Stina och Oskar, tog reda på lite mer och skickade idag detta meddelande till mig:

”Hej Nadja, jag pratade med Gunnar. Elisabeth dog den 27 november. Eller rättare sagt, hon blev befordrad till härligheten, som de säger inom Frälsningsarmén och som det också står i dödsannonsen. Det var i sviterna efter hjärtinfarkten, efter att hon åkt in till sjukhuset för tredje gången. Det måste ha varit ganska snart efter att jag sist träffade henne. Det hade varit stilla och odramatiskt. Hon blev alltså 92 år.

Begravningen hölls på Frälsningsarmén på Kungsholmen den 17 december. Gunnar var där på begravningen, och det var även fem vänner från Fenix där, vid sidan av hennes andra vänner och släktingar. De höll även en minnesstund för henne på Fenix senare, där Gunnar berättade om henne och hennes liv. Hon har testamenterat allt till Frälsningsarmén. Fina Elisabeth!”

Tårarna rinner här. Jag minns att sista gången vi pratade i telefon var någonstans i mitten på november. Det var efter att jag bett min man som var uppe en snabbis i Stockholm att gå förbi och knacka på, hälsa från oss. Hon ringde upp efter att han varit där och sa som vanligt: ”Vilken stilig och fin och bra man du har!” Och mitt vanlig svar på det: ”Akta dig, Elisabet, om jag inte kände dig bättre skulle jag kunna tro att du vill ta honom ifrån mig!”. Vi skrattade alltid högt åt det. Och så pratade vi om hur hon mådde, men hon sa ingenting om några hjärtinfarkter, bara att hon haft lite ont i hjärtat. Jag tänkte att har kvinnan levt så här länge, blir hon nog kvar ett tag till…

Elisabet, tänk att du kunde bo kvar hemma, leva och klara dig fint fram tills att du blev 92. Det var mycket vi inte tyckte lika om, men vi tyckte nog lika mycket om varandra ändå. Och en sak som du lärde mig: ”Tyck inte synd om dig själv. Lev varje dag, ända in till döden”.  Det blev precis så som du ville att det skulle bli och jag är så glad för din skull. Må du vila i frid min gamla granne och vän. Vi ses!

Elisabet

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Numret har upphört

Sitter och försöker knåpa ihop en föreläsning som jag ska hålla på Lunds Universitet. Egentligen har jag ingen tid att tänka på eller göra något annat. Om jag släpper fokus blir ingenting av… Men så kom jag att tänka på dig, Elisabet.

I nästan sex år bodde jag i en etta på Hägerstensvägen i Aspudden i Stockholm. Den lägenheten var min allra första egna och har ett stort symboliskt värde för mig. Det är faktiskt nästan så att jag börjar gråta för att jag blir så rörd när jag tänker på känslan jag hade första gången jag vred om nyckeln i låset en varm augustidag. Efter att ha bott på 12 andrahands-adresser på tre år, var det extra speciellt att få kliva in i en lya som man visste var ens egen. Väggarna skulle prydas av det jag gilla bäst. Aldrig skulle det vara kö till toaletten. Mitt golv. Min diskbänk. Mina fönster. Och mina alldeles egna grannar. En av dom skulle visa sig vara en speciell Elisabet Johansson, 80 + år gammal redan då. Men klar som en sommarhimmel i skallen. Jag fick snabbt veta att hon har ett öga som är brunt och ett som är blått. Att hon kommer från Luleå från början. Inte har några syskon, har jobbat inom socialen med att utse familjer till barn som har det svårt på olika sätt. Hon är med i Frälsningsarmén och har aldrig druckit en droppe alkohol. Hon bodde i samma lägenhet som hon bott i sen nästan 30 år tillbaka. Hon är den typen av kvinna som inte nöjer sig med att peka ut vart man kan återvinna tidningar, utan hon tog min hand och ledde mig dit. Det blev många kaffekoppar, antingen hemma hos mig eller hos henne en trappa upp. Jag tycker om henne. Lagade jag för mycket mat, gick jag alltid upp med en tallrik till henne. Hon fick komma på vårt bröllop. Hon höll till och med tal. Saken är den att jag aldrig har haft en mormor eller farmor närvarande, så jag tror att det är det du fick bli Elisabet. En adoptivmormor.

Men så blev vi gravida. Och flyttade till en större lägenhet. Längre upp på gatan, bara, men ändå för långt för dig att hälsa på. Det blev aldrig av. Vi bodde där i lite mer än ett år och trots att vi ringdes ibland så fick du aldrig se vår nya lägenhet. Vi fick barn. Jag rullade ner till dig med barnvagnen och du har nog bara sett vår dotter några få gånger. Men du sa att hon är söt. Jättesöt. Det värmde fint att få se dig se henne. Du fick aldrig några egna barn.

Men nu bor vi i Malmö och jag har inte träffat dig sen i maj… Det dåliga samvetet gnager i mig. Tänker ofta att jag inte har gjort tillräckligt för dig, trots att jag någonstans vet att vår vänskap är mer än vad man kan förvänta sig ska uppstå mellan två grannar i en närförort i Stockholm. När den ena dessutom är mer än 60 år äldre än den andra! Fantastiskt.

Nu har det varit jul och nyår och jag kom på att jag har glömt att ringa dig och önska dig gott. Så jag ringde nyss. Numret har upphört. Hänvisning saknas. Vad betyder det? Om det har hänt dig något, finns det någon som vet om att vi finns och vill veta?

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Hjärta Jennifer som sjunger Oum Kalthoum

23-åriga amerikanska Jennifer åkte till Libanon för att vara med i deras upplaga av Arabs got talent, en av många talangjaktsprogram som finns över hela världen. Det är ett sånt oerhört rörande klipp tycker jag. Hon kan ingen arabiska, inte i den mån att hon kan konversera i alla fall – men hon kan sjunga en av de låtar jag tycker är bland Oum Kalthoums vackraste låtar. Jag blev helt chockad när jag hörde hennes uttal, det är så bra. Musiken har inga gränser. Hjärta alla som följer sitt hjärta.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

1 2 3