Archive of ‘Familj’ category

Hon heter Sara Rumar!

Många som har gett mig komplimanger för min fina och nya blogg. Och jag är så glad för den! Den fantastiska kvinnan som skapat den heter Sara Rumar. Formgivare, journalist, artist med världens vackraste röst. Många talanger i en och samma kropp och huvud. Tjo!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Första inskolningsdag på förskolan

Är bara för trött nu… Så många blandade känslor över detta med inskolning på dagis. Första dagen idag. Som om det inte räckte med tankarna som rör de kommande dagliga separationerna då man lägger sitt barns liv i andra människors händer, trevliga och kunniga, men ändå. Samtidigt så vaknar jag upp till rubriker i tidningen att så många barn i Malmö inte får någon plats alls. Och dom förskolor som finns är överbelastade, för stora grupper. För trötta pedagoger. Det är när man själv kommer i kontakt med något, som man tidigare bara har hört om, som man först fattar vad det handlar om på riktigt. Jag kommer ju att svimma när hon börjar i ettan om det inte blir någon lösning på problemen med skolan!

Nu. Nattning. God kväll på er.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Oerhört rörande

I infotexten under denna musikvideo skriver Anso Lundin, kvinnan bakom namnet Min stora sorg det här:

”Den 22 oktober föddes Ali. Allt gick bra och vi skulle åka hem. Men så svimmade jag i duschen och det upptäcktes att jag var sjuk. Lungemboli. Blodproppar på lungorna gjorde det svårt för mej att andas. Under två veckor behandlades jag på sjukhus. Det var en otroligt tuff tid. Jag trodde att jag skulle dö. En sak som fick mej att överleva tiden på sjukhuset var min stora och bästa familj och att baby Ali mådde bra. En annan sak var tanken på musiken och allt jag vill göra med den i framtiden. Vi började filma vardagen på sjukhuset för att minnas och för att kanske använda materialet till något. Nu befinner vi oss där – i framtiden. Jag är frisk och släpper snart mitt debutalbum. Och här är den dokumentära videon till singeln ”Innan du går” (Kaah cover). Verkligheten överträffar fiktionen. Mvh Anso, M$$”

Detta var en av de stora sakerna som berörde mig idag. Lyssna och se videon.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

När man minst anar det

I all förvirring som råder när man är förälder, över vad som man tycker är rätt och fel eller vad man inte vet om det är rätt eller fel när det gäller att uppfostra och lära sitt barn det man anser vara det bästa – så gäller det att inte stirra sig blind på allt som man tänker att man ska bli bättre på hela tiden. Ärligt talat, jag går ofta runt med ett lågintensivt molande dåligt samvete över allt jag måste bli bättre på. För vi vet ju att barn gör ju egentligen bara vad man själv gör, inte vad man säger.

Men så mitt i den där osäkerheten, så får man ibland små kvitton som visar på att något måste vi ju bara ha gjort rätt. Som att hon säger tack, eller hejdå vi ses! Eller om hon äter något hon tycker är gott, så vill hon dela med sig och räcker över åt andra med ett högt ”MAKA!!!” (smaka). Man blir ju stolt alltså. Just ikväll när jag nattade min lilla dotter hände en till sån sak som gjorde att jag blev glad. Jag läste bok, hon fick dricka välling och så gick hon över till sin säng och lade sig tillrätta. Och somnade. Utan drama. I och för sig har vi varit rätt förskonade från just läggningsdraman, men ändå. Det ger en ro i själen när man ser att ens unge visar tecken på att kanske vara något som närmast liknar harmonisk. Hoppas det håller i sig. Vid det här laget har man ju lärt sig att faser kommer och går, haha! Kommer hur som helst att själv sova gott för detta. God kväll!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Vila i frid, Elisabet.

Jag satte igång en del telefonkedjor igår, i och med att jag inte fick tag på Gunnar, den granne som stod närmast henne. Mina andra fina grannar som fortfarande bor kvar i huset, Stina och Oskar, tog reda på lite mer och skickade idag detta meddelande till mig:

”Hej Nadja, jag pratade med Gunnar. Elisabeth dog den 27 november. Eller rättare sagt, hon blev befordrad till härligheten, som de säger inom Frälsningsarmén och som det också står i dödsannonsen. Det var i sviterna efter hjärtinfarkten, efter att hon åkt in till sjukhuset för tredje gången. Det måste ha varit ganska snart efter att jag sist träffade henne. Det hade varit stilla och odramatiskt. Hon blev alltså 92 år.

Begravningen hölls på Frälsningsarmén på Kungsholmen den 17 december. Gunnar var där på begravningen, och det var även fem vänner från Fenix där, vid sidan av hennes andra vänner och släktingar. De höll även en minnesstund för henne på Fenix senare, där Gunnar berättade om henne och hennes liv. Hon har testamenterat allt till Frälsningsarmén. Fina Elisabeth!”

Tårarna rinner här. Jag minns att sista gången vi pratade i telefon var någonstans i mitten på november. Det var efter att jag bett min man som var uppe en snabbis i Stockholm att gå förbi och knacka på, hälsa från oss. Hon ringde upp efter att han varit där och sa som vanligt: ”Vilken stilig och fin och bra man du har!” Och mitt vanlig svar på det: ”Akta dig, Elisabet, om jag inte kände dig bättre skulle jag kunna tro att du vill ta honom ifrån mig!”. Vi skrattade alltid högt åt det. Och så pratade vi om hur hon mådde, men hon sa ingenting om några hjärtinfarkter, bara att hon haft lite ont i hjärtat. Jag tänkte att har kvinnan levt så här länge, blir hon nog kvar ett tag till…

Elisabet, tänk att du kunde bo kvar hemma, leva och klara dig fint fram tills att du blev 92. Det var mycket vi inte tyckte lika om, men vi tyckte nog lika mycket om varandra ändå. Och en sak som du lärde mig: ”Tyck inte synd om dig själv. Lev varje dag, ända in till döden”.  Det blev precis så som du ville att det skulle bli och jag är så glad för din skull. Må du vila i frid min gamla granne och vän. Vi ses!

Elisabet

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Fars dag.

Farsan. När jag droppade förbi och gjorde en spontanvisit häromdagen så stod du och gjorde i ordning två stora stycken lammkött som skulle in i ugnen. Du stod lite lätt böjd över arbetsbänken i köket, jag tittade på dig och tänkte: Det är nu det börjar på riktigt. Jag märkte det på din hållning. Du börjar bli något som jag aldrig trodde att just du skulle kunna bli: Äldre. Att bli äldre, är för många varken roligt eller bra. Men du har gett mig en annan bild. Det är fina saker som jag har märkt hos dig. Du har mjuknat.
Kanske började det för länge sen när du sa något jag aldrig kommer att glömma. Du sa: När du gör något, med en god intention och stark vilja och lyckas med det du vill åstadkomma. När du gör detta och du märker att människor – både nära och såna du kanske inte alls känner – blir irriterade på dig eller gör motstånd. Kom ihåg. Det handlar bara alltid om en sak: Du vågade. Dom gör det aldrig.
När du såg mig stå i köket, häromdagen, sa du: Ah! Vilken tur att du kom. Lukta på det här köttet.
Jag: Det luktar bra.
Du: Du vet ju att jag inte har något luktsinne. Blev osäker på om det här köttet fortfarande var okej, men det måste det vara jag köpte några kilo igår.
Jag: Det är lugnt farsan, det blir bra.
Du: Ja, fy fan. Det här kommer att bli en akho sharmouta till en stek!
Jag: Haha!
Nej, farsan, det kommer aldrig vara över för dig. Du må bli äldre, men du kommer aldrig att bli gammal. Grattis på fars dag min älskade jaba.
FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail