Archive of ‘Hemester’ category

Det händer pinsamt ofta.

Att jag hittar till något nice matställe här i Malmö, börjar prata med dom som har det och så börjar jag beställa olika goda grejer och äter på stående fot. Smackar i mig så det står härliga till. Det hände till exempel senast jag var på ett bageri där det bakas piroger fyllda med kött, spenat och ost. Små och naggande goda. Men sen – när jag ska betala. Ja, då visar det sig alltid att dom inte tar kort. Och jag är kass på att ha kontanter. Och närmsta bankomat är tre kilometer därifrån.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Malmö är på något vis allas stad.

Jag fastnar hela tiden i jämförelsen mellan Stockholm och Malmö. Det är inte så konstigt. Vi har ju precis flyttat ner hit från just Stockholm. Det är små insikter som man får, varje dag. Och en grej jag har tänkt på mycket nu den senaste veckan är att jag för första gången på riktigt känner för den stad jag bor i. I Stockholm engagerade jag mig i det jag gjorde. Men Malmö engagerar mig som stad. Det är inte bara för att jag har min storfamilj här, nej. Det är något med den här stan som berör mig på djupet och jag har försökt ta reda på vad det kan vara som får mig att känna så. Det enda jag kan komma på är att jag har den känslan, för att många andra också har den. Det är något vi skapar tillsammans. Till exempel: Alla jag träffar är överens om att det finns massa skit i Malmö, men att det göttiga väger över. De flesta jag träffar skulle aldrig kunna tänka sig att bo någon annanstans. När jag berättar att jag har bott i Stockholm i tio år tittar dom på mig som om det var synd om mig att jag stått ut med pärsen, att ha varit ifrån Malmö så länge och att ”åh, så skönt det måste vara för dig att äntligen få vara tillbaka himma”. Så på många sätt har man väldigt mycket överseende med det som är mindre bra. Det finns också en uppriktighet i omtanken om det gemensamma. Som min man, som verkligen är helt ny i Malmö sa: ”Den här staden är verkligen till för dom som bor här”. En känsla som förstärktes när vi var ute och lekte i Folkets park vid halv åtta igår kväll och det kom fram tre nattvandrare och erbjöd oss en kopp kaffe i mörkret. Varje dag alla dessa möten. Med folk som kämpar på.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Detta med att jobba tidigt…

… har jag upptäckt är nice av flera anledningar. En av dom: Man slutar tidigt också. Och helt galet också vad man kan hinna mellan 6.00-11.30. Jag har åkt runt lite mer än halva Malmö tillsammans med malmöprofilen och Raoul Wallenberg-pristagaren Siavosh Dirakhti, som också var en av få som fick träffa Obama one on one, som genom tre stopp fick berätta om sitt Malmö och numera också Staffanstorp där han arbetar på en fritidsgård. Roligt och otippat att få hänga med honom tre timmar en onsdagmorgon så här. Till FM, ett program som går på P4 Malmöhus mellan 9.30-13.00 var jag förbi ett bageri som ligger i ett industriområde, nästintill Rosengård. En institution! Ett ställe där det säljs mana’ish (arabiska pizzor kallar jag dom) med ost, za’tar, köttfärs, chili och piroger fyllda med kött eller spenat, som bakas på direkten, säljs över disk. Det ser ut som ett minigarage utifrån. Men är ett bageri. Doften. Doften! Stället är inte stort inuti heller. Vitt kakel, tre män som bakar på. Jag älskar såna ställen. Och alla bara käkar. Mitt under min direktsändningen fylldes stället av män. Fick knappt plats. Jag frågade: Vart är alla kvinnor då? En man svarade med ett leende: Under dagen är det mest vi killar som jobbar som kommer hit och tar oss ett snabbmål, kvinnorna brukar mest komma förbi här på eftermiddagen. Otaliga koppar te hälls upp, Ayran (en yoghurtdryck) plockas ur kylen. Samma man som svarat på frågan insisterade sen på att bjuda mig på en pirog. Klart jag inte kunde tacka nej.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Varför jag tycker om Malmö.

Står i smockad kö på Abdos (ett grossistställe för vanliga människor, bra priser, fast köp inte frukt och grönt där, utan ALLT annat som finns där, för där finns verkligen ALLT. Till bra priser. Lide getto).
Hur som helst. Står där i kön och det är mycket: ”Jalla habibi, khalisna min hon, ya zalame, mashi-ha, jalla…” (Kom igen nu, låt oss bli klara här snabbt mannen, låt gå så vi kan dra härifrån, typ). Jag packar upp mitt varuberg och kassören börjar blippa och jag ska ta några påsar.
Böjer mig ner. Damen bakom mig, böjer sig också ner, fram, mot mig. Fast utan att ta några påsar. Märkligt ögonblick. Hade jag varit galen skulle jag tro att hon ville kyssa mig.
Hon viskar: Do, var den inte do som hadde sloja?
Jag: Eh, ja. Jo, det hade jag.
Hon: Ja.
Jag: Ja.
Hon: Ja. So va hende?
Jag: Alltså på riktigt, ser det ut som att jag har tid att berätta det, just nu?
Hon: …
Jag: …
Hon: Det er sant. Det gor inget. Nesta gong.
FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail