Archive of ‘Vardag’ category

Syria on my mind. Alltid.

Vi hör om de syriska kroppar som torteras, skjuts sönder. Vi hör också om dom som i allt elände har turen att fly, bland de flera hundratusentals som har flytt till grannländerna och några som lyckats ta sig ända hit, till Sverige. Men jag lever mitt liv, det tuffar liksom på, och trots att jag till och med fattar språket i nyhetssändningarna där dom kommer riktigt nära det som händer i Syrien, så är det som att jag inte tror att det som händer är sant.

Kriget har redan pågått i flera år nu. Jag fattar ändå inte att det händer. Se nu de här bilderna och bli förvånad över att det konstigt nog är först när man ser just dom här bilderna som man inser vad ett krig får för konsekvenser.

Jag ser bilderna från souken i Aleppo och tårarna rinner nerför mina kinder. Jag har ju varit där, för inte alls så länge sen. Utanför en av butikerna stod det en man som på sitt typiska syriska gästfria sätt sa: ”Du är inte härifrån! Kom in i min butik. Här har vi alltid det senaste modet. Alla som kommer hit från utlandet är våra gäster. Välj vad du vill ha! Vad som helst.”

Även om jag envist insisterade på att inte ta emot något gratis, gick det inte. Jag gick ändå därifrån med en turkos sjal. Tacksam över hur en vilt främmande människa precis fått mig att känna mig så hemma. När jag nu tänker efter så minns jag inte om jag någonsin använde den där turkosa sjalen eller ens vart den tagit vägen, och nu när jag ser dom här bilderna så saknar jag den. Jättemycket.

Men den är borta. Förlorad, som all den tid som det tog att bygga dessa fantastiska städer, all den livstid som som har levts sen dom byggdes, all den tid som folk har levt och verkat i dessa städer, tiden som utgör den sammanlagda åldern på alla de människorna som har mist sina liv. Det här är några av världens äldsta, fortfarande bebodda stadskärnor, människans urcivilisationer. Det närmaste vi kommer vår gemensamma historia. Det närmaste jag kom mitt andra hem. Tänker på mannen som gav mig den turkosa sjalen och hur öde det måste vara där nu, när småpratet i soukens gränder har tystnat.

Länken till The Guardians bilder från ett före och efter krigets utbrott i Aleppo och Homs i Syrien.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Zzz…

Somnade när jag skulle lägga min dotter igår, tidigt, gick upp tidigt. Väcks av att min dotter lägger sitt huvud på mitt och ligger kvar så, haha! Jag är hemma från jobb. Sjukskriven i några dagar. Måste vila. Då är det viktigt att bli glad av grejer. Det blev jag den här morgonen när jag fick nys om det här klippet som min vän supermusikern Erik Hjärpe, Voz Vibrante, som har skrivit ett brev till Usher. Njut av klipp och musik.

Klippet heter Shakshoka. Har ni förresten ätit Shakshoka? Det är sjukt gott. Stekta tomater och ägg, med en touch av vitlök och chili och massor av olivolja (nåja, olika recept beroende på vem som gör den men ändå). Himmel.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Åh nej! Redan brutit löftet…

Jag sa ju att det ska bli ett inlägg om dagen men så var det ju fyra dagar sen nu. Har kommit att tänka på en grej, det måste vara en generationsfråga. Mina syskonbarn och andra som är yngre som jag känner och som har bloggar, dom bloggar sig IGENOM saker som händer. Jag kan inte göra det. Jag har insett det nu. Dom här fyra dagarna har varit tuffa. Lite för mycket att deala med. Orkar inte ens skriva om det nu efteråt, hur skulle jag göra det under tiden? Då är man väl för upptagen med att klara av situationen man befinner sig i? Eller är det detta som är mindfulness 2.0, att mitt i stundens hetta sätta sig ner och skriva ner vad det är man går igenom. Hmm… Måste köra en workshop med några av mina syskonbarn. Hur gör man?

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Första inskolningsdag på förskolan

Är bara för trött nu… Så många blandade känslor över detta med inskolning på dagis. Första dagen idag. Som om det inte räckte med tankarna som rör de kommande dagliga separationerna då man lägger sitt barns liv i andra människors händer, trevliga och kunniga, men ändå. Samtidigt så vaknar jag upp till rubriker i tidningen att så många barn i Malmö inte får någon plats alls. Och dom förskolor som finns är överbelastade, för stora grupper. För trötta pedagoger. Det är när man själv kommer i kontakt med något, som man tidigare bara har hört om, som man först fattar vad det handlar om på riktigt. Jag kommer ju att svimma när hon börjar i ettan om det inte blir någon lösning på problemen med skolan!

Nu. Nattning. God kväll på er.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

Oerhört rörande

I infotexten under denna musikvideo skriver Anso Lundin, kvinnan bakom namnet Min stora sorg det här:

”Den 22 oktober föddes Ali. Allt gick bra och vi skulle åka hem. Men så svimmade jag i duschen och det upptäcktes att jag var sjuk. Lungemboli. Blodproppar på lungorna gjorde det svårt för mej att andas. Under två veckor behandlades jag på sjukhus. Det var en otroligt tuff tid. Jag trodde att jag skulle dö. En sak som fick mej att överleva tiden på sjukhuset var min stora och bästa familj och att baby Ali mådde bra. En annan sak var tanken på musiken och allt jag vill göra med den i framtiden. Vi började filma vardagen på sjukhuset för att minnas och för att kanske använda materialet till något. Nu befinner vi oss där – i framtiden. Jag är frisk och släpper snart mitt debutalbum. Och här är den dokumentära videon till singeln ”Innan du går” (Kaah cover). Verkligheten överträffar fiktionen. Mvh Anso, M$$”

Detta var en av de stora sakerna som berörde mig idag. Lyssna och se videon.

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

När man minst anar det

I all förvirring som råder när man är förälder, över vad som man tycker är rätt och fel eller vad man inte vet om det är rätt eller fel när det gäller att uppfostra och lära sitt barn det man anser vara det bästa – så gäller det att inte stirra sig blind på allt som man tänker att man ska bli bättre på hela tiden. Ärligt talat, jag går ofta runt med ett lågintensivt molande dåligt samvete över allt jag måste bli bättre på. För vi vet ju att barn gör ju egentligen bara vad man själv gör, inte vad man säger.

Men så mitt i den där osäkerheten, så får man ibland små kvitton som visar på att något måste vi ju bara ha gjort rätt. Som att hon säger tack, eller hejdå vi ses! Eller om hon äter något hon tycker är gott, så vill hon dela med sig och räcker över åt andra med ett högt ”MAKA!!!” (smaka). Man blir ju stolt alltså. Just ikväll när jag nattade min lilla dotter hände en till sån sak som gjorde att jag blev glad. Jag läste bok, hon fick dricka välling och så gick hon över till sin säng och lade sig tillrätta. Och somnade. Utan drama. I och för sig har vi varit rätt förskonade från just läggningsdraman, men ändå. Det ger en ro i själen när man ser att ens unge visar tecken på att kanske vara något som närmast liknar harmonisk. Hoppas det håller i sig. Vid det här laget har man ju lärt sig att faser kommer och går, haha! Kommer hur som helst att själv sova gott för detta. God kväll!

FacebookTwitterGoogle+LinkedInEmail

1 2 3 4 6